Det är nästan helt omöjligt att hitta var man ändrar grejer. Det är som en djungel av obegripliga länkar och gömda inställningar.
Kolla in det här felmeddelandet:
Vad är det jag ska göra egentligen?
Om de hade gjort ”klicka på Redigera” till en länk till rätt ställe hade det varit kanonenkelt. Varför gjorde de inte så?
//Tore – som till slut hittade hur man gjorde.
Fredrik tipsade om att världshistoriens bästa sci-fi-rulle, Bladerunner, från 1982, innehåller mycket bra arbetsmusik.
Lyssna och njut på Vangelis end theme soundtrack:
Tipsa gärna om ni vet mer bra arbetsmusik. Jag gillar mjuktechno, film- och spelmusik :)
//Tore
I Thailand säljer de nagellack på en del Seven Eleven. Billigt är det också. 19 baht (dvs 4,5o kr) för ett nagellack! Jag har i och för sig inte köpt nåt nagellack från Seven Eleven än (konstigt jag vet) men jag köpte två när vi var i fiskebyn Bang Bao på Koh Chang. Anledningen till att jag bara köpte två var för att testa kvalitén men nu ångrar jag att jag inte köpte fler där och då, det är nämligen väldigt bra kvalitet på dem.
Nagellack från en försäljare i Bang Bao
Nagellack på Seven Eleven.
Ska nog köpa med mig alla färger hem sen :)
//S
Jag brukar sällan skriva om saker jag ogillar men idag blir det ett undantag. Jag hatar verkligen TV-apparater på gymmen. De är helt onödigt slöseri med plats och energi och de stör mig som försöker träna.
TV på gymmet, ett försök att locka soffpotatisar.
Om det är som på bilden, endast framför löpmaskinerna och med ljudet kopplat till löpmaskinerna, kan det gå an. Tysta TV-apparater i ett rum jag inte besöker har jag inga problem med.
Igår när vi gymmade var vi till en början själva på gymmet. Det var tyst och vi lyssnade på musik i våra mp3-spelare. Det var lugnt och behagligt att träna. Efter ett tag kommer två till, varav ena såg ut som att hon besökte olw-fabriken oftare än gym. Hon stegade fram till TVn, slog på American Top Model och höjde volymen. Helt plötsligt hade min behagliga Zen-liknande muskelförbättrande meditation förbytts till ett stressigt skrän. Runt omkring mig fanns inte längre det avslappnande rörelserna av att lyfta hantlar, istället var mitt personliga rum fyllt av anoretiska, skrikiga 19-åringar vars högsta stund i livet är att få läsa upp ett meddelande från Tyra Banks personlige assistent.
Om jag vill lyssna på egen musik i gymmet tar jag med mig en mp3-spelare. Jag tar inte med mig en boomblaster och ställer den mitt i rummet, eller hur? Varför ska TV-tittande vara annorlunda?
//Tore
Vi har kommit till plats två över de äckligaste servitörerna på Koh Chang. Den här gången ställer vi oss frågan om man verkligen vill veta allting och ifall ärlighet verkligen alltid varar längst?
Vi satt på Buffalo Bill och det tog extremt lång tid innan vi fick maten. De första paret fick sin mat efter en timme, ffter två timmars har vi andra fortfarande inte fått något. Vi börjar bli väldigt hungriga och humöret är riktigt dåligt. Vi tar upp saken med restaurangchefen och han skyller på datorproblem. Efter ett tag börjar vi få mat och vi äter upp.
När vi är klara och ska betala kommer servitrisen, som serverat oss hela kvällen, och ber om ursäkt för att servicen har varit dålig. Hon förklarar att hon är magsjuk och sprungit på toaletten var tionde minut. Därför var vår mat försenad. Inte något du vill höra efter att hon förberett och burit fram din mat.
Innan vi visste att servitrisen hade diarré
Vad skulle du gjort i vår situation?
//Tore – som aldrig serverar andras mat vid dåliga magdagar
Om du drömmer om att sälja din stockholmsvilla, köpa något billigt i Thailand och sedan njuta av din pension i värmen ska du läsa detta inlägg extra noga.
Thailändare har en lång tradition av att ogilla utländskt inflytande. Det är det enda landet i Asien som inte var koloniserat av västmakter och har en väldigt protektionistisk inställning. Enligt den thailändska lagen får inte utlänningar, faranger, äga mark i Thailand. Du kan alltså inte köpa ett hus och sen åtnjuta samma rättigheter som thailändare. Dina utländska pengar duger inte.
Trots att utlänningar inte får äga mark eller verksamheter här nere är det väldigt vanligt med utländska entreprenörer. Man ser tyskar, svenskar och danskar som driver både hotell, restauranger, bagerier och annat. För att få klarhet i det hela har vi frågat dem hur man gör.
Vill du ha den här utsikten?
För att äga mark i Thailand behöver du först äga ett thailändskt företag. Det thailändska företaget köper sedan marken. Som utlänning får du dock inte vara majoritetsägare i företaget. Du får högst äga 49% och resterande 51% måste ägas av thailändare.
De resterande 51% av företaget ägs av flera olika thailändare som inte känner varandra inbördes. Du ger dem en viss summa pengar varje år för att de ska hålla sig passiva. Dessutom får de skriva under ett säljbrev där det framgår att de sålt aktierna till någon annan. Om de mot förmodan skulle börja strula daterar du säljbrevet och vips har du bytt ut den som strular mot någon annan.
Att registrera företag, leta passiva ägare och formulera säljbrev är inget du bör göra på egen hand. Istället bör du anlita en advokatbyrå som specialiserat sig på dessa typer av affärer. De tar hand om allt mot en avgift.
Vill du att din pension ska vara så här?
Det är inte alltid så lätt som det framgår här. Ibland kräver lokala myndigheter att utlänningar inte får äga mer än 20-30% av ett företag för att de ska godkänna markköp. Dessutom kan man inte alltid lita på advokatbyråerna. De är främst ute efter att få kommision och kan därför ge dig mindre bra råd bara för att få sälja.
Det är alltså bra att vara försiktig. Kom dock ihåg att du måste våga jaga drömmen för att få den uppfylld.
//Tore
Vi har kommit till plats tre över de äckligaste servitörerna på Koh Chang. Christoffer drabbas av servitörens misslyckade tallriksgrepp:
Det här hände Christoffer en kväll när allt verkade gå emot honom. Efter att ha vägrats att få rätt mat serverad på första stället är han nu inne på sitt andra middagsförsök. Hungrig som en varg har han beställt en thailändsk soppa. Från andra sidan restaurangen ser han hur servitören kommer gåendes med näringen som ska få honom att överleva natten. När servitören kommer fram ser han förskräckt att servitören inte gått på Hotell & Restauranglinjen och lärt sig hur man bär en tallrik. Hans grepp är så dåligt att hans ena tumma är djupt nersjunken i soppa.
När servitören tar upp tummen ser Christoffer att det dessutom är en tumme med extra lång nagel, sådant som är fint i Thailand. Inte direkt mumma.
Lite gott och blandat
Vad skulle ni gjort i Christoffers situation?
//Tore – som filar sina naglar korta som en duktig västerlänning.
Kanske var det min 30-årskris som fick mig att vårstäda i min inkorg. Alla planer; ”Det här måste jag svara på senare” rensade jag bort. Jag gjorde som kungen; vände blad och gick vidare.
427 brev försvann från korgen. Brev som jag någon gång tänkt ”Det här kan jag inte ta bort innan jag gjort X”.
Nu är det bara 26 brev kvar:
Endast 26 brev kvar i korgen.
Som ni ser på datumet är det äldsta mer än ett år gammalt. Den bifogade filen var dock för bra för att rensa bort helt. Två intervjuer med entreprenörer till exjobbet jag och Carl gjorde. Den kommer att läggas upp på en blogg i en snar framtid (hoppas jag).
Hur många brev har ni i er inkorg?
//Tore
Igår när vi skulle gå hem gick vi förbi The Café By Zen och inne i caféet så har de ett bord med lite böcker (många på svenska eftersom det är mycket svenskar här i Kamala) som man tydligen får ta med sig hem och läsa. Jag tog två och hoppas att de ska vara bra.
Jag gillar att läsa men det blir inte av så ofta. Egentligen handlar det bara om att ta sig tid att börja (i alla fall för mig) för får jag bara tag i en bra bok så blir jag ofta snabbt fast i den.
Champagneflickan av Caroline L Jensen (baserad på en sann historia) och Bedragen av Katarina Janouch.
Någon som läst den ena eller den andra av dessa böcker? Vad tyckte ni i så fall?
Tror jag ska läsa lite idag faktiskt.
//S
Copyright Sara och Tore -
